Brev från Hebron

De kristna fredsobservatörerna/fredsbyggarna CPT, Christian Peacemaker Teams i Hebron skriver i dag ett brev som berör mycket starkt genom sitt sakliga och balanserade framställningssätt fastän innehållet beskriver sådant som inte borde få hända någonstans. (Hebron kallas i arabiskt språkbruk Al Khalil och så gör man i CPT)

Nils Andreasson

Brev från Abrahams stad

Dagen började så bra. Vi gick ut för vår vanliga skolvakt vid checkpointarna. Solen lyste, himlen var blå. När vi närmade oss Abed, som städar gatorna, så stämde han upp med en aria, vilket han aldrig gjort förr. Vi förundrades över hans vackra röst och njöt av sången. Han är alltid glad, men idag överträffade han sig själv. När vi kom till moskén, var det slut med glädjen. En ny soldat hade tagit kommandot och stoppade de flesta för att kontrollera deras ID-kort. Mycket onödigt tycker vi, som känner igen de flesta, eftersom de går igenom checkpointen varje dag. Tre lärare fick vänta mer än 15 minuter på sin väg till skolan. Frustrationen sätter sig i magen och vi kan inget göra mot en välbeväpnad soldat. Vid den andra checkpointen fick plötsligt soldaten för sig att vi inte fick fotografera. Vilket är helt lagligt. Fred från Michigan Peace Team, som var på besök, beordrades att radera alla foton från sitt datakort. Han lyckades ta ut kortet och lämnade över det till en kollega.

Strax före åtta ringer telefonen. Ett hus håller på att rivas borta i Baqa’a Valley. Vi skyndade hem för att förbereda oss för resan till platsen för rivningen. En soldat försökte förhindra oss att fortsätta med bilen, men chauffören är van och lyckades passera. Naturligtvis förbjöd oss soldaterna att komma upp till platsen för att se det redan förstörda huset. Det dyrbara vattnet från cisternen forsade nerför gatan.

Där stod de, farfar med sina fyra sonsöner. Pappan var borta för att sälja vindruvor i Israel. Mamman och de fem döttrarna hade fått tak över huvudet av en släkting. Pojkarna ville berätta allt. Hur armén bankande på dörren strax efter sex på morgonen, de fick tio minuter på sig för att lämna huset innan rivningen började. Den mest språkföre grabben, på ca 10-11 år, var alldeles genomblöt. Soldaterna hade slagit honom, sa han, och vattnet sprutade upp när vattencisternen förstördes. Han var i tydlig chock. En stund senare försvann han ner till vingården och kom upp med en stor klase vindruvor till oss. Han till och med undrade om vi ville ha the. Den palestinska gästfriheten förnekar sig aldrig.

Flera internationella och journalister anslöt. Vi stod där och såg maktlösa hur stora Volvo lastbilar kom upp och fyllde över det som var kvar av hemmet och cisternen. Allt som vi äger, ligger nu under huset, sa grabben, jag har inga andra kläder än de här som jag har på mig. Tretton soldater vaktade så att grävskopan gjorde sitt jobb. En av dem filmade oss som var där. Tre armébilar stod längre upp på vägen och jag fick se en soldat gå upp till en av bilarna, ta ut en böneschal som han lade över axlarna och vaggande började be. Hela scenen var verkligen osmaklig. Hur kunde han? Bad han om förlåtelse?

Farfar satt tyst, med en palestinaschal omvirad runt huvudet, och såg på förödelsen. En släkting berättade att familjens hus revs för två år sedan. Nu hade man byggt upp ett nytt, mycket mindre hus. Naturligtvis utan byggnadstillstånd, eftersom det ytterst sällan ges till palestinier, samtidigt som de illegala bosättningarna växer som svampar.

Baqa’a Valley är en väldigt bördig dal, där de bästa vindruvorna växer och där tomater och andra grönsaker växer i mängd. Dalen delas av riksväg 60 och på motsatta sidan av familjens ägor ligger den illegala bosättningen Kiryat Arba, lite längre norrut bygger bosättningen Harsina för fullt, lika olagligt. Bosättarna försöker ideligen att trakassera boende i dalen för att kunna göra marken till sin egen.