BEKÄNNELSE 2011-05-09

När jag skrev mitt senaste inlägg i denna blogg var jag något ur balans. En mycket verksam orsak var och är min vilja att lyfta fram alla de modiga judar jorden runt som vågar ifrågasätta den israeliska regeringens, dess språkrörs och de kristna sionisternas propagandaversion av verkligheten i Israel och Palestina. Dessa modiga judar kontrasterar mot den likgiltighet för de utsatta palestiniernas villkor som är alltför vanlig i svensk kristenhet.

Det brobyggande som jag vill vara en del av mellan judisk rättfärdighetstörst och kristen sådan saknar tyvärr tillräckligt goda landfästen på den kristna sidan här i Sverige.

Då blev det så att mitt sökande efter ickevåldstanken hos Jesus själv resulterade i att jag avlägsnade mig från den ekumeniska rörelsens och mitt eget kyrkosamfunds bekännelse på mer än en punkt. Läs gärna om mitt tidigare inlägg Till minne av Rachel Corrie – ett annat liv är möjligt och låt mig få den kritik jag förtjänar. Redan i dag skall jag be en av de präster som finns bland läsarna av mina rundbrev att kommentera inlägget utifrån hur hans förkunnelse uttrycker den kristna tron i förhållande till det som jag skrev och som han kanske vill rubricera som fritänkande.

Nils Andreasson