måndag 22 augusti 2011

Skuld, ansvar och syndabockstänkande

Det är en konst att leva med bevarad självrespekt nu i det tredje årtusendet. För oss kristna kan självrespekten naturligtvis gå förlorad genom det vi kallar synd. Med självrannsakan, ånger och vilja att gottgöra kan vi vara vissa om Guds nåd och förlåtelse. Men den återkommande självrannsakan vi behöver kan underlättas av kunskaper om den mänskliga naturens förvillelser. Två teorier som finns i gränslandet mellan socialpsykologi, filosofi, särskilt religionsfilosofi, men också i sekulär praktisk filosofi har upptagit mina tankar på sistone. Nu vill jag dela min syn på dessa teorier med er kära läsare. De har gemensamma drag och kan vara svåra att hålla isär i vardagslivet.

Skuld och ansvar

Nu har jag tänkt fördjupa min förståelse för begreppen skuld och ansvar, särskilt vad som skiljer skuld från ansvar. Jag vill veta hur begreppen sammanblandas i vardagslivet, i politiken och hur de möjligen delvis sammanfaller. Denna fördjupade förståelse har jag tänkt förvärva genom en grundkurs i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Upprinnelsen till min önskan att studera dessa begrepp var min ovilja att godta begreppet kollektiv skuld när jag mötte den hos den judiske rabbinen Arik Ascherman som jag i övrigt högaktar för hans uthålliga kamp för palestiniernas mänskliga rättigheter i tankar ord och gärningar.

Syndabockstänkande

Syndabockstänkande är ett socialpsykologiskt fenomen som har funnits med i denna vetenskaps teoretiska tänkande i decennier. Syndabockstänkandet bör nog hanteras med största försiktighet i de andra vetenskaperna. Det handlar ju om att projicera, skjuta över, sina oftast välgrundade skuldkänslor på någon annan och på så vis undkomma ansvar. Den som man vill göra till offer kanske redan delar skulden med den som vill urskulda sig, men får nu ensam framstå som skyldig. Den person som vid Göteborgs universitet för mer än trettio år sedan uppmärksammade mig på syndabockstänkandet lyckades inte vinna över mig i det teoribyggande som han då var i färd med att starta. Än i dag vet jag inte om han hade någon framgång inom den akademiska världen med detta i och för sig lovvärda projekt. Men efter den förvända korsfararideologi som resulterade i terrormorden på Utöya i Norge kände jag min egen skuld över att inte tydligare orkat bemöta främlingsfientliga uttalanden och halvkvädna visor från personer som jag mött i vardagen. Jag kan inte frånsäga mig allt ansvar när jag underlåtit att framhålla vårt gemensamma ansvar för de andra som i någon bemärkelse är olika oss själva.

Ja, längre än så här har jag inte kommit i mina reflektioner utan vill gärna höra reaktionerna på detta från dig som har orkat följa mina tankar så här långt.
Kanske sätter du som läser detta mera värde på artikeln som var införd i Kyrkans tidnings nätupplaga 18 augusti i år – Här, nedanför den hälsning som markerar var mina reflektioner är avslutade, har jag kopierat denna artikel.
Alltså - det är bättre att göra något litet än ingenting alls för

FRED SHALOM SALAM

Nils Andreasson

Artikel av Elisabet Sandberg, 2011-08-18
i Kyrkans tidning - Inrikes
Aggressiva argument
– så bemöter kyrkan dem


Den norske massmördaren är inte ensam med sin korstågsretorik.
När, var och hur tar kyrkan matchen med den aggressiva agitationen?
Vilka är de teologiska motargumenten? Vad finns det för erfarenhet av att arbeta mot främlingsfientlighet, islamofobi i och antisemitism inom kyrkan? Kyrkans Tidning har sökt svaren.

Cristina Grenholm, teolog på kyrkokansliet i Uppsala

”Kristna har stridit förr för sin tro, och ska fortsätta göra så.” Det är ett påstående som cirkulerar bland dem som hyser främlingsfientliga och anti-muslimska åsikter. Ska kyrkan bemöta sådant? Nej, säger kyrkokansliet i Uppsala. Jo, säger en teolog i Göteborg.

Att en norsk man som sa sig vara kristen låg bakom terrordåden i Norge överraskade till en början. Tidigt spekulerades det i media om det var en muslimsk grupp som låg bakom dådet men gärningsmannen visade sig hylla de kristna korstågen, riddaridealen och underbygger sitt handlande med bibelcitat.
Kyrkans Tidning ringde Cristina Grenholm, chef för sekretariatet för teologi och ekumenik på kyrkokansliet i Uppsala, för att be om argument mot de resonemang som förs bland främlingsfientliga och anti-muslimska grupper och som tar utgångspunkt i en kristen vokabulär.
Syftet var att hjälpa församlingsanställda och förtroendevalda att bemöta sådana åsikter. Men kyrkokansliet sa nej.

Cristina Grenholm anser inte att det är meningsfullt att gå i svaromål.

– Villkoren för diskussion är alltid viktiga, man kan inte gå in i samtal på vilka villkor som helst. För det första måste det finnas en vilja till samtal, till ett möte där båda är beredda att förändras, säger Cristina Grenholm.
– Det går inte att svara på de här argumenten, eftersom de inte har något att göra med kristen tro. Visst, det kan vara så att personen själv säger sig vara kristen, och varje människa har rätt att definiera sig själv, men man måste också få pröva ett sådant påstående. Stämmer det? En person som resonerar på det här viset befinner sig långt borta från den kristna tron, säger Cristina Grenholm.

Enligt Cristina Grenholm ska debatten föras på ett annat sätt.
– Vi inom kyrkan arbetar så intensivt med de här frågorna, bland annat för att just rusta anställda, säger hon.
– Som kyrka har vi ett uppdrag och det är att tala om tillämpningen av budet om kärleken till nästan. Vi ska föra dialog men i stället för att argumentera emot är det viktigt att påminna om och argumentera för kärleksbudskapet, säger hon.

Jonas Eek

Jonas Eek är stiftsteolog i Göteborg. Han anser att teologer visst måste argumentera mot de främlingsfientliga påståendena.
– Det är klassisk apologetik. Skulle kyrkan backa på en så viktig fråga så vore det olyckligt. Vi måste försvara tron mot dem som har kidnappat den, säger han.
– Att säga att det inte går att bemöta detta därför att argumenten inte har med kristen tro att göra är märkligt. Är teologi bara en kommentar enbart till kristna? När man säger så finns risken att man begränsar teologin och gör den till något inomkyrkligt.

Enligt Jonas Eek är det särskilt viktigt att samtalet förs med unga, han är själv ledare för ett konfirmationsläger och möter många tonåringar.
– Unga är ofta i ”behov” av något att tro på, de söker sig bort från föräldrarna och letar efter något större. Det kan vara musik eller en ideologi. De är därför också sårbara för det som de möter och kan anamma vissa fördomar, därför är det så viktigt att man som vuxen finns med i samtalet.

Fyra påståenden – och kyrkans svar

Det finns vissa återkommande argument som används av dem som har främlingsfientliga åsikter. De återfinns bland annat i Anders Behring Breiviks manifest, Kyrkans Tidning har bearbetat dem och lät stiftsteologen Jonas Eek ta debatten.
Argument 1: Jag känner mig trängd i samhället. Svenska kyrkan representerar det svenska samhället, den har format mig och mina förfäder. Nu är min kultur och identitet som kristen hotad från flera håll.

Jonas Eek: Det är sant att samhället genomgår stora förändringar. Därmed får också tro och kyrka förändrade roller i samhället. Detta gör att många människor känner sig osäkra, vilsna och rädda.
Det är också sant att det finns starka krafter i samhället som önskar föra tro och andlighet helt över till den privata sfären och rensa det offentliga rummet från andlighet.
Det är däremot inte sant att kristen tro i första hand handlar om kulturell eller nationell identitet. Tvärtom, Jesus relativiserar betydelsen av traditionell identitet (familj, lag, tempel), i stället blir kärleken nyckeln till kristen självbestämning.

Hur vi lever i relation med varandra och med Gud blir alltså den avgörande frågan om den kristna identiteten, inte var vi firar barnens skolavslutningar eller vilka enskilda moraliska koder vi lever efter.
Det är dessutom så att ett samhälle aldrig är befriat från religion och andlighet. Staten kan vara sekulär men samhället fortfarande pluralistiskt. Att försöka föra samhällets religiösa pluralism helt över till den privata sfären öppnar upp för extremism av det slag vi just bevittnat.

Argument 2: Jag har rätt att försvara mig, enligt Bibeln. Kristna har dessutom stridit förr för sin tro.

Jonas Eek: Det är sant att mänskligheten – och därmed också människans olika religiösa uttryck och traditioner – har en våldsam historia. Det är också sant att vissa bibelord har använts för att rättfärdiggöra krig och våld.

Det är däremot inte sant att våld eller krig skulle vara det bärande temat i Bibeln, eller att det skulle vara ett vedertaget sätt att använda bibeln genom att hänvisa till enstaka bibelverser som vägledning för sitt handlande. En luthersk läsning av Bibeln handlar snarare om att se vad som är centrum och vad som är periferi, där centrum utgörs av det som driver Kristus. Och alla som alls har läst Nya Testamentet torde förvånas och känna avsmak över att man ens försöker rättfärdiggöra våldshandlingar med bibelord.
Det behövs inte någon särskilt grundlig läsning för att se att Bibelns budskap är det rakt motsatta. En snabb läsning av Matteus evangelium visar på evangeliets bärande princip – kärlek, respekt och försoning. Där finns Bergspredikan (Matteus kapitel 5–7) där Jesus bland annat talar om att vända andra kinden till och att älska sin fiende. Värt att notera är att älska inte betyder ”att tycka om”. Vi tycker inte om vår fiende – då vore han/hon inte vår fiende. Att älska betyder att respektera; att respektera den andre, också den andre med helt andra åsikter än jag själv. Senare i Matteusevangeliet talar Jesus om att de finns som vill rycka åt sig himmelriket med våld (11:12), men när hans egna anhängare så småningom erbjuder en sådan lösning tackar Jesus nej: ”Stick tillbaka ditt svärd” (26:52).

Det som verkligen är värt att försvara är att människor tillerkänner varandra respekt, också respekt för dem som står långt ifrån oss själva (relationellt och geografiskt, kulturellt och åsiktsmässigt).

Argument 3: Kyrkorna sviker och står inte upp för sin tro, till exempel har två församlingar i Svenska kyrkan anställt imamer.

Jonas Eek: Det är sant att Svenska kyrkan ibland tycks ha svårt att finna sin roll i det nya Sverige, och många är besvikna över den utveckling som kyrkan har tagit i vår tid. Det är också sant att uttalanden och ageranden från olika kyrkliga företrädare ibland väcker en rad frågetecken.

Det är däremot inte sant att kristen tro skulle vara en kulturell eller antropologisk konstant som är detsamma genom alla tider för alla människor. Svenska kyrkans uppdrag är att in i varje tid tolka evangeliet på nytt. Det är heller inte rimligt att frågor om kyrkan eller oro och besvikelse över kyrkan skulle ta sig våldsamma eller intoleranta uttryck. Att stå upp för sin kristna tro är att samtala, diskutera och debattera – inte att bomba och mörda eller att glorifiera lidandet. Att ta till våld är att svika kyrkan. Att sluta diskutera kontroversiella frågor vore också att svika kyrkan.

Argument 4: Hjälp flyktingarna i sina egna länder i stället för att ta emot dem, det är ju sånt som skapar problem.

Jonas Eek: Det är sant att världen står inför stora utmaningar vad gäller migration, integration och mångfald. Det är också sant att dagens situation i många stycken är otillfredställande.

Det är dock inte så att det skulle finnas en enda kristen hållning i dessa frågor. Bibeln talar om att välkomna främlingen, om att hjälpa den svage och om att dela med sig av det man har. Däremot finns inga bibliska åsikter om dagens migrationsproblematik och om hur vår solidaritet med de utsatta bäst tar sig uttryck. Här tycker olika kristna människor olika. Och det är i sin ordning. Luthers tanke om samhällets två regementen, det världsliga och det andliga, kan ibland vara till hjälp. Tro och religion får ofta politiska konsekvenser, men konkret migrationsproblematik är en fråga för det världsliga regementet och kräver politiska lösningar. Som kristna kan vi vara med och påverka opinionen utifrån våra övertygelser. Som kristna har vi att tolka vår situation och ta ansvar för den tolkning vi gör.

Elisabet Sandberg
elisabet.sandberg@kyrkanstidning.se
Telefon 010-199 34 75

*** * ***

PS.
Glöm inte möjligheten att prenumerera på Palestina Nu och att du kan surfa via Ökenkällan och Dessa mina minsta bröder till mycket läsvärt material på svenska.
- Hela denna text avser jag att sända som Rundbrev nr 471
Nils Andreasson


1 kommentarer:

Blogger Rolf Bertil Ericsons Blogg sa...

Du har så rätt i att vi har ett ansvar. Vi kan inte vara likgiltiga inför de utmaningar vi möter i vår tid. Det finns inte någon annan som kan göra det jag kan göra, men ibland frestas man att tro det man gör är meningslöst och så skjuter man över det man kan göra på någon annan i tro att den andre skall lyckas bättre. Jag känner behov av att rustas med civilkurage. Det som i Apg. 24:16 kallas för ett gott samvete.
Tack för ett intressant inlägg!

23 augusti 2011 kl. 20:37  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida