Till minne av Rachel Corrie
TILL MINNE AV RACHEL CORRIE - ETT ANNAT LIV ÄR MÖJLIGT
- Nederst i detta inlägg finns rekommendationer till bloggarna "Jag är ondskevägrare", Hälleberget och Adam Kellers sekulärt judiska tillämpning av de judiska påskberättelsen Haggadah
Varför valde Jesus att gå i döden?
Det finns många svar på denna fråga från Paulus till Jonas Gardell.
Mina tankar är inte direkt nya men har fått förnyad aktualitet inte bara för att vi i kyrkoåret nyss har passerat påsken utan också på grund av flera parallella debatter som pågår just nu. Ett tyvärr förbisett svar beror på den tidiga kyrkans försummelse att poängtera Jesu ickevåldsundervisning.
Helt klart är att den ickevåldshållning som var central i Jesu liv när han fanns bland människorna här på jorden ofta därefter har kommit på undantag. Denna ickevåldshållning har inte övertagits av flertalet av hans efterföljare sedan kyrkorna blivit maktstrukturer och lierat sig med den politiska makten, först med kejsar Konstantin och sedan på nytt och på nytt med de världsliga makterna genom århundradena. De traditionella kristna fredssamfundens efterföljare i Europa fann en fristad genom den frihetliga statsbildning som grundades i Nordamerika på 1700-talet och där samvetsfriheten fortfarande är skyddad av konstitutionen.
Den kristna ickevåldsrörelsen i västerlandet har genom tiderna hävdat samvetsfriheten, rätten till aktivt ickevåld samt rätten till befrielse från värnplikt och krigstjänst. Det är min avsikt att senare ärligt återge vad man kan finna av både praktiserat ickevåld och utvecklat tänkande i Jesu efterföljelse i denna ickevåldstradition. Där fanns Rachel Corrie i livet och i döden. Men i det följande vill jag utgå från tanken att Jesus i sin valsituation mellan liv och död ville visa samtid och efterföljare på att ett annat liv är möjligt.
Att ett annat liv är möjligt innebär inte ett garanterat långt och behagligt jordeliv - men ett liv i värdighet. I denna värdighet får vi om vi vill lägga in de urgamla tankarna på värdet av ett hedersamt eftermäle som en synonym till ”evigt liv”. Detta andra liv är kanske inte möjligt för alla. Det handlar om ett kategoriskt personligt val att avstå från våldsutövande intill alternativet att förlora sitt eget liv, det som i kyrkans historia kallas att vara trosvittne och att acceptera martyrskapet. Detta andra liv i Kristi efterföljelse är alltså inte ett behagligt konfliktfritt liv utan ett kanske kortare liv än det som bejakar våldet som en tillgång. Men det andra livet kan bli ett värdigare liv än ett liv med våldsbejakande.
Som kristen har jag alltså uppdraget att försöka leva ett liv utan våld. Eftersom vi är ofullkomliga och Guds nåd verkar för oss och bland oss, så vet jag att Guds förlåtelse finns när jag misslyckas att leva utan våld.
Som samhällsvarelser är det ändå helt omöjligt för oss att hålla sig borta från all inblandning i våldshandlingar. Även i de till synes frommaste kloster förekommer det övergrepp mot svagare klosterinvånare. Tidigt i mänsklighetens sociala historia insåg man att samförstånd behöver uppnås om gottgörelse för begångna kränkningar hela vägen till utbetalande av blodspengar. Den gammaljudiska syndabocksritualen var väl närmast ett magiskt sätt att inför Gud gottgöra ”okända” synder begångna bland folket.
Tankarna om att Gud verkligen skulle kräva blodsoffer av mänskligheten fanns i Jesu samtid. Dessa tankar överfördes till den tidiga kyrkan och fick en olycklig inriktning i och med vissa teologiska tolkningar av varför Jesus valde att gå i döden för sina lärjungar. Min och många andras tolkning av hans val att gå i döden handlar om att offras i stället för de verkliga fiender till Romarväldet som dolde sig inom det dåtida judiska folket. Om det är sant att han valde denna offerdöd har det naturligtvis orsakat enorma skuldkänslor hos hans närmaste lärjungar och vittnesbörden om hans uppståndelse kan ges lättbegripliga psykologiska förklaringar. För mig lever Jesus Kristus i mitt hjärta och äktheten av vittnesbörden om hans uppståndelse är inte avgörande för min tro att han är närmare Gud Fader än någon av kvinna född vare sig före eller efter honom. Teologiska tankar om att Jesus dör på nytt och på nytt eller att Jesus ständigt lider årtusende efter årtusende för de ständigt nya synder som begås varje sekund tycks mig mera handla om skuldbeläggande än om en önskan att vägleda till ett mera rättfärdigt liv.
Den på sistone förnyade/återupptagna debatt som ifrågasätter den objektiva försoningsläran kommer sannolikt att föra något gott med sig och hela tusenåriga själsliga sår inom kristenheten - om vi bara har tålamod och vilja att lyssna till Guds röst inom oss och till varandras ömsesidiga försök till djupare förståelse för Guds frälsningsplan.
Här ovan formulerade jag att vi som samhällsvarelser saknar möjlighet att hålla oss borta från all inblandning i våldshandlingar. I vår svenska demokratiska ordning väljer vi politiker som i vårt ställe beslutar om rätten för polis och militär att utöva lagligt våld. Några som reflekterar över vårt samhälles mörka sidor menar dessutom att många av vårt lands invånare utsätt för byråkratiskt lagligt sanktionerat våld. Detta senare vill jag lämna okommenterat i denna översikt. Andra med större skarpsinne och överblick må finna svaren i denna samhällsfråga.
Men är det militära våldet en realitet i svenska sammanhang?
För den kristne mannen i det svenska samhället har frågan om ickevåld på visst sätt blivit lättare genom att den allmänna värnplikten är avskaffad. Men som medborgare måste både man och kvinna förhålla sig till riksdagsmajoritetens beslut om hur vårt lands yrkesarmé skall användas och bestämma sig för viket slag av internationellt militärt agerande av svenska styrkor som är helt oacceptabla.
Ett annat liv är möjligt - men det kostar på
Ofta praktiserar kristna den slags självcensur som är omedveten för dem själva. Kanske är det vanligast att man slår till reträtt från ”världens angelägenheter” och menar att religion är en privatsak som inte skall påverka politiken. Min önskan är att just dessa kristna skall komma i kontakt med den subjektiva försoningsläran och även få fördjupad förståelse för hur det aktiva kärleksfulla ickevåldet kan ge styrka åt var och en som vågar praktisera detta ickevåld i vardagen.
Bloggen Hälleberget gav oss nyligen en god redogörelse för den subjektiva försoningsläran
Sök bloggen här:
http://halleberget.wordpress.com/2010/07/01/waldenstroms-forsoningslara
Rolf Ericsons senaste blogg "Jag är ondskevägrare"
är mycket läsvärd.
Redan under min studietid vid Göteborgs universitet för 40 år sedan mötte jag tanken hos några svenska judar där att "Vi judar är inte fria så länge andra folk är ofria."
Då förstod jag inte fullt ut denna tanke. Nu när jag har läst den israeliske juden Adam Kellers personliga version av
Haggadahn förstår jag lite mera vad min radikale judiske vän menade.
And God hardened the heart of Netanyahu
Nu den 17 maj Norges nationaldag vill jag rikta ett tack till min gode vän Rolf Ericson som lyckas långt bättre än jag infoga de läsvärda länkarna i dessa bloggar.
Så här är inledningen till Adams nytolkning av den kända berättelsen om Faraos förhärdelse:
FRIDAY, APRIL 1, 2011
And God hardened the heart of Netanyahu
It happened thousands of years ago, and is still remembered and still celebrated every year on Passover, to which we will come in a few weeks. When the oppressed demanded to be set free, and their leader cried out "Let my People go!", God hardened the heart of Pharaoh and he refused and refused and refused and would not hear of letting the oppressed ones go free, and he and his people were hit with terrible plagues, and in the end the oppressed were released anyway.
Nils Andreasson
- Nederst i detta inlägg finns rekommendationer till bloggarna "Jag är ondskevägrare", Hälleberget och Adam Kellers sekulärt judiska tillämpning av de judiska påskberättelsen Haggadah
Varför valde Jesus att gå i döden?
Det finns många svar på denna fråga från Paulus till Jonas Gardell.
Mina tankar är inte direkt nya men har fått förnyad aktualitet inte bara för att vi i kyrkoåret nyss har passerat påsken utan också på grund av flera parallella debatter som pågår just nu. Ett tyvärr förbisett svar beror på den tidiga kyrkans försummelse att poängtera Jesu ickevåldsundervisning.
Helt klart är att den ickevåldshållning som var central i Jesu liv när han fanns bland människorna här på jorden ofta därefter har kommit på undantag. Denna ickevåldshållning har inte övertagits av flertalet av hans efterföljare sedan kyrkorna blivit maktstrukturer och lierat sig med den politiska makten, först med kejsar Konstantin och sedan på nytt och på nytt med de världsliga makterna genom århundradena. De traditionella kristna fredssamfundens efterföljare i Europa fann en fristad genom den frihetliga statsbildning som grundades i Nordamerika på 1700-talet och där samvetsfriheten fortfarande är skyddad av konstitutionen.
Den kristna ickevåldsrörelsen i västerlandet har genom tiderna hävdat samvetsfriheten, rätten till aktivt ickevåld samt rätten till befrielse från värnplikt och krigstjänst. Det är min avsikt att senare ärligt återge vad man kan finna av både praktiserat ickevåld och utvecklat tänkande i Jesu efterföljelse i denna ickevåldstradition. Där fanns Rachel Corrie i livet och i döden. Men i det följande vill jag utgå från tanken att Jesus i sin valsituation mellan liv och död ville visa samtid och efterföljare på att ett annat liv är möjligt.
Att ett annat liv är möjligt innebär inte ett garanterat långt och behagligt jordeliv - men ett liv i värdighet. I denna värdighet får vi om vi vill lägga in de urgamla tankarna på värdet av ett hedersamt eftermäle som en synonym till ”evigt liv”. Detta andra liv är kanske inte möjligt för alla. Det handlar om ett kategoriskt personligt val att avstå från våldsutövande intill alternativet att förlora sitt eget liv, det som i kyrkans historia kallas att vara trosvittne och att acceptera martyrskapet. Detta andra liv i Kristi efterföljelse är alltså inte ett behagligt konfliktfritt liv utan ett kanske kortare liv än det som bejakar våldet som en tillgång. Men det andra livet kan bli ett värdigare liv än ett liv med våldsbejakande.
Som kristen har jag alltså uppdraget att försöka leva ett liv utan våld. Eftersom vi är ofullkomliga och Guds nåd verkar för oss och bland oss, så vet jag att Guds förlåtelse finns när jag misslyckas att leva utan våld.
Som samhällsvarelser är det ändå helt omöjligt för oss att hålla sig borta från all inblandning i våldshandlingar. Även i de till synes frommaste kloster förekommer det övergrepp mot svagare klosterinvånare. Tidigt i mänsklighetens sociala historia insåg man att samförstånd behöver uppnås om gottgörelse för begångna kränkningar hela vägen till utbetalande av blodspengar. Den gammaljudiska syndabocksritualen var väl närmast ett magiskt sätt att inför Gud gottgöra ”okända” synder begångna bland folket.
Tankarna om att Gud verkligen skulle kräva blodsoffer av mänskligheten fanns i Jesu samtid. Dessa tankar överfördes till den tidiga kyrkan och fick en olycklig inriktning i och med vissa teologiska tolkningar av varför Jesus valde att gå i döden för sina lärjungar. Min och många andras tolkning av hans val att gå i döden handlar om att offras i stället för de verkliga fiender till Romarväldet som dolde sig inom det dåtida judiska folket. Om det är sant att han valde denna offerdöd har det naturligtvis orsakat enorma skuldkänslor hos hans närmaste lärjungar och vittnesbörden om hans uppståndelse kan ges lättbegripliga psykologiska förklaringar. För mig lever Jesus Kristus i mitt hjärta och äktheten av vittnesbörden om hans uppståndelse är inte avgörande för min tro att han är närmare Gud Fader än någon av kvinna född vare sig före eller efter honom. Teologiska tankar om att Jesus dör på nytt och på nytt eller att Jesus ständigt lider årtusende efter årtusende för de ständigt nya synder som begås varje sekund tycks mig mera handla om skuldbeläggande än om en önskan att vägleda till ett mera rättfärdigt liv.
Den på sistone förnyade/återupptagna debatt som ifrågasätter den objektiva försoningsläran kommer sannolikt att föra något gott med sig och hela tusenåriga själsliga sår inom kristenheten - om vi bara har tålamod och vilja att lyssna till Guds röst inom oss och till varandras ömsesidiga försök till djupare förståelse för Guds frälsningsplan.
Här ovan formulerade jag att vi som samhällsvarelser saknar möjlighet att hålla oss borta från all inblandning i våldshandlingar. I vår svenska demokratiska ordning väljer vi politiker som i vårt ställe beslutar om rätten för polis och militär att utöva lagligt våld. Några som reflekterar över vårt samhälles mörka sidor menar dessutom att många av vårt lands invånare utsätt för byråkratiskt lagligt sanktionerat våld. Detta senare vill jag lämna okommenterat i denna översikt. Andra med större skarpsinne och överblick må finna svaren i denna samhällsfråga.
Men är det militära våldet en realitet i svenska sammanhang?
För den kristne mannen i det svenska samhället har frågan om ickevåld på visst sätt blivit lättare genom att den allmänna värnplikten är avskaffad. Men som medborgare måste både man och kvinna förhålla sig till riksdagsmajoritetens beslut om hur vårt lands yrkesarmé skall användas och bestämma sig för viket slag av internationellt militärt agerande av svenska styrkor som är helt oacceptabla.
Ett annat liv är möjligt - men det kostar på
Ofta praktiserar kristna den slags självcensur som är omedveten för dem själva. Kanske är det vanligast att man slår till reträtt från ”världens angelägenheter” och menar att religion är en privatsak som inte skall påverka politiken. Min önskan är att just dessa kristna skall komma i kontakt med den subjektiva försoningsläran och även få fördjupad förståelse för hur det aktiva kärleksfulla ickevåldet kan ge styrka åt var och en som vågar praktisera detta ickevåld i vardagen.
Bloggen Hälleberget gav oss nyligen en god redogörelse för den subjektiva försoningsläran
Sök bloggen här:
http://halleberget.wordpress.com/2010/07/01/waldenstroms-forsoningslara
Rolf Ericsons senaste blogg "Jag är ondskevägrare"
är mycket läsvärd.
Redan under min studietid vid Göteborgs universitet för 40 år sedan mötte jag tanken hos några svenska judar där att "Vi judar är inte fria så länge andra folk är ofria."
Då förstod jag inte fullt ut denna tanke. Nu när jag har läst den israeliske juden Adam Kellers personliga version av
Haggadahn förstår jag lite mera vad min radikale judiske vän menade.
And God hardened the heart of Netanyahu
Nu den 17 maj Norges nationaldag vill jag rikta ett tack till min gode vän Rolf Ericson som lyckas långt bättre än jag infoga de läsvärda länkarna i dessa bloggar.
Så här är inledningen till Adams nytolkning av den kända berättelsen om Faraos förhärdelse:
FRIDAY, APRIL 1, 2011
And God hardened the heart of Netanyahu
It happened thousands of years ago, and is still remembered and still celebrated every year on Passover, to which we will come in a few weeks. When the oppressed demanded to be set free, and their leader cried out "Let my People go!", God hardened the heart of Pharaoh and he refused and refused and refused and would not hear of letting the oppressed ones go free, and he and his people were hit with terrible plagues, and in the end the oppressed were released anyway.
Nils Andreasson
upplagd av Kristna nätverket för Palestina
11:45
2 kommentarer
