Andras tankar värda att begrunda

”Blodet från de döda aktivisterna kan inte tvättas bort”
av Cordelia Edvardson*
(Publicerad: 31 maj 2010 som kolumn i Svenska Dagbladet)

Hamas och andra extremistiska palestinier har vunnit en propagandaseger som överträffar deras djärvaste
förhoppningar. Israel har lidit ett svidande nederlag, moraliskt, politiskt och diplomatiskt. Israels fiender firar, var i världen de befinner sig. Israels sanna vänner sörjer och gråter blod, tillsammans med den israeliska fredsrörelsen som redan på måndagen kallade till demonstration.
När detta skrivs vet vi ännu inte vad som verkligen hände när konvojen ”Ship to Gaza” stoppades av den israeliska krigsmakten. Antagligen får vi aldrig veta det. Började någon av aktivisterna på en av ”fredsbåtarna” skjuta skarpt när soldaterna bordade och israelerna besvarade elden? Eller försvarade sig israelerna mot aktivisternas stenar, flaskor, och andra tillhyggen med att öppna eld? Rykten kommer att blandas med fakta, och israelerna har fullt upp med att ägna sig åt ”damage control”. Men blodet från de dödade aktivisterna kan inte tvättas bort.
Personligen känner jag, tillsammans med många andra inom och utanför Israel, både sorg och vrede. Sorg över blodet som spilldes, och vrede mot dem som än en gång saboterade alla möjligheter till meningsfulla samtal mellan israelerna och palestinierna. Samtal som i sinom tid skulle resultera i ett fredsavtal med ”säkra och erkända gränser” för bägge parter, som det står i FN-resolutionen.
Störst är dock min förtvivlan när jag tänker på människorna som finns kvar i Israel när jag själv, efter drygt 30 år som SvD:s mellanösternkorrespondent, fick lämna Jerusalem. Bland dem finns både släkt och nära vänner, men också flyktiga bekanta som alla har en sak gemensam: De kräver ett slut på all orättfärdighets, våldets och hatets moder: ockupationen.
De står inte ut med tanken att deras söner eller män, som värnpliktiga eller reservister, skall tvingas att delta i förtrycket av ett annat folk, av män, kvinnor och barn. När det gäller sönerna fruktar de också att dessa 18-19-åringar skall berusas, brutaliseras och moraliskt korrumperas av den makt över andra människor som ockupationen förser dem med. Jag lever inte längre bland dem, men jag delar deras fruktan och deras förtvivlan.

Cordelia Edvardson är journalist och författare
* Denna kolumn är här i textmässigt oförändrat skick men med vissa typografiska justeringar
Nils Arne